Det följande gäller Masthugget, där jag bodde 1941–1952 (jag skulle också kunna skriva om Gårda och Haga, men det är ju något annat).

Min far fick 1941 anställning som "vicevärd" för Paradisgatan 10. Och skulle då alltså hålla ordning i fastigheten. Samt månadsvis kassera in hyrorna, att leverera till den välbeställde fastighetsägaren, som bodde i Göteborgs östra centrumdel. (Efter krigsslutet genomgick fastighetsbeståndet i Göteborg en mängd snabba spekulationsaffärer - men de ändrade inte min fars anställning.)

Paradisgatan började vid en lekplats en bit upp på Nyströmsgatan (som började på Masthuggstorget). På Nyströmsgatan väster om lekplatsen låg en "charkuteributik", en "mjölkbutik" och en "tobaksbutik" (där det såldes glödlampor – och man måste veta om man bodde i lägenhet med 120-volts likström eller 220-volts växelström). På Paradisgatan öster om lekplatsen en fiskaffär, och en frisör. Sedan en passage mellan "fiskaffärs/frisörshuset" och nästa hus, ett tvåvånings bostadshus med en brädgård innanför.

Så Paradisgatan 10. Som var ett typiskt "landshövdinge-hus". Alltså med en bottenvåning i tegel och två övervåningar i trä. Paradisgatan 12, däremot, hade redan på trettitalet bebyggts med ett "modernt" trevåningshus i tegel. Nästa hus uppåt gatan, i trä, var en "kyrklig församlingssal".

Paradisgatan 10 hade ett gathus och ett gårdshus, med en cementerad gård mellan sig. Dassbyggnaden (med åtta dass, och dessutom en pissoar) låg på tomtens norra del, mot åttans brädgård (dvs mellan gat- och gårdshusens portgångar). På tomtens södra del, mot tolvan, låg tvättstugan, med en lägenhet ovanpå.

Portgångarna hade en särskild betydelse. På den tiden dog man oftast hemma, och hämtades av någon "begravningsbyrå". Och då strödde den gathusets portgång – eller både gat- och gårdshusets portgång, om man dog i gårdshuset – med hackat granris. Att någon dött fick vi andra boende ofta bara reda på genom granriset.

Tvättstugan hade ett stort kar – som det tog timmar att elda upp – för att koka tvätten. När den var färdigkokt släpptes kallvatten på för sköljning. Det fanns en handvevad "vridmaskin" för att få ut så mycket vatten ur tvätten att det gick att hänga den på vinden, för torkning. Torkningen brukade gå på ett dygn - fast på vintern var framförallt lakan ofta frusna, och fick tinas upp och torka i egna lägenheten.

Gat- och gårdshusen hade tre uppgångar vardera. I första uppgången med fem lägenheter i de tre våningarna, men i de andra två uppgångarna med sex. Lägenheterna var gjorda som "herrskaps-våningar", dvs med både en "herrskaps-ingång" och en "köks-ingång", med en "tambur" innanför "herrskaps-ingången". Fast "herrskaps-ingången" användes förstås i Masthugget aldrig som ingång, så "tamburen" blev alltid ett förvaringutrymme - några fasta garderober, som i nutida lägenheter, fanns förstås inte.

Dessutom fanns det innanför gårdshuset en länga med fyra "spisrum": enrumslägenheter med en vedspis i ett hörn. Men de blev redan under 40-talet utdömda för boende. De användes sedan under några år av en snickerifirma.

Lägenheterna hade vatten och avlopp. Fast förstås inget hygieniskt – man fick tvätta sig i "handfat", och först värma vattnet om man inte ville tvätta sig i kallvatten. Från början fanns bara vedspis, men det hade dragits in gas när vi flyttade dit. Men det gick bara att koppla in "gaskök" med två gaslågor, så matlagningen måste planeras ordentligt.

Enda värmen var en kakelugn i bostadsrummet, som eldades med koks. Men den räckte inte alltid på vintern – på morgonen pillade vi ibland is från kökets yttervägg (och det var ganska skojigt att få loss hela flak is).

Själva hade vi det bra, för "vicevärds-lägenheten" var inte bara en enrummare, som de andra lägenheterna i huset, utan täckte två lägenheter. Så rummet hade tre fönster, inte bara två. Och så fanns det också ett mindre rum, ovanför portgången, med en trappa dit inne i lägenheten. Visserligen bara 1,70 m i tak, men det räckte från början för mig och min bror. (Fast det blev litet besvärligt när jag kom i tonåren – men att sitta där gick bra. Och lyckligtvis var Tekniska Gymnasiet – som jag så småningom gick på – öppet til 22:00, så det gick att läxläsa där i stället för hemma.)

Mina systrar på 40-talet hade ju ingen plats för sig själva – deras sängar "i stora rummet" fick komma fram på kvällen. Det fick de inte förrän 1952 när min far sa upp sig, och vi flyttade till en större lägenhet, i Haga. (Och året därpå flyttade jag hemifrån, efter min ingenjörsexamen.)