Masthuggshistoria

Stadsdelen Masthugget

Masthugget benämns första gången i ett beslut av Kungl. Maj:t redan 1646 då generalkvartermästaren J. A:son Laneus Wärnschiöld erhöll en resolution utfärdad av Drottning Kristina år 1645 i vilken det hette att: "Utom stadens befästningar skall lämplig plats utstakas åt dem,som där vill bygga och bo". Namnet Masthugget härstammar från skeppsbyggeri och dess verksamhet. Ett masthandelskompani stiftades 1642 med ensamrätt för handel med master, spiror, sparrar, balkar plankor och bräder. Näringsgrenen lär ha varit en av de mest omfattande i Göteborg under denna tid. Den 18 oktober 1647 erhöll de första Masthuggarna burskap som borgare. Senare 1677 omnämns för första gången Masthuggsgillet. Under 1600- och 1700-talen erhåller sammanlagt 13 masthuggare burskap som borgare (köpmän). Dessa 13 personer var: Anders Andersson, Olof Andersson, Sven Andersson, Erich Andersson, Anders Swensson, Olof Backe, Arfwed Jonson, Thore Arfwedsson, Torbiörn Olson, Per Olofsson, och Erich Hansson. Masthugget kom under århundraden att bebos av människor som på ett eller annat sätt hade med hamnen eller sjöfart att göra.

Själva Masthuggsbergen som sådana, förblev dock obebodda fram till senare hälften av 1700-talet. De arbetare som då bosatte sig där, saknade dock medel till tomter och fick hålla sig uppe i sina kojor bland bergen. På bergen ovanför Masthugget byggde sedan arbetare och sjöfolk sina stugor på mark som fram till 1868 tillhörde Kronan.

I slutet av 1700-talet fanns i Masthuggsbergen dock endast ett fåtal gårdar, de flesta var belägna på Stigbergsåsen och längst ned utefter bergets fot. Invånarna var i hög grad herre på egen täppa, de flesta ägde husen de bebodde och skötte själva sina kommunala angelägenheter. Mellan åren 1785-88 fick så alla obebyggda och bebyggda tomter i Masthuggsbergen; tomtnamn, rotenummer och littera till det enbart förut gällande jordeboksnumret.

Avsikten med detta var att dessa uppgifter skulle ge en mer noggrann beskrivning av fastigheternas (gårdarnas) läge och att underlätta innevånarnas adressuppgifter. Man kan inte med säkerhet säga hur dessa gårdar fick sitt ursprungliga tomtnamn. Av allt att döma var det ägarna själva som hittade på sitt respektive tomtnamn vilket senare blev den officiella beteckningen i samband med införandet av rotenumret. Det var först Vid 1800-talets början som gårdarnas antal började att öka även högre upp i bergen.Med den ökande verksamheten i Masthuggets hamnar och brädgårdar började också gårdarna att växa till i antal, allt högre upp i backarna.

I mitten av 1800-talet är Göteborg en industristad i tillblivelse och dess befolkning är 26.100 invånare. År 1900 är den över130.000 invånare. Antalet industriarbetare uppgår i Göteborg till 11.00 vid 1880-talets slut. De sista decennierna av 1800-talet omfattar en för Göteborg viktig tid. Staden och stadsdelen Masthugget förändras dramatiskt under denna period genom att inflyttningen från landsbygden nu hastigt mångdubblades.

Man bör skilja på begreppen Masthugget och Masthuggsbergen för dessa trakter när det gäller tiden före 1868 då Masthugget införlivas i Göteborg som stadsdel. Intill detta år var Masthuggsbergen ett område som tillhörde landsförsamlingen Majorna, Örgryte socken i Säfvedals härad. Masthuggets invånarantal invånare växte inte så snabbt fram till slutet av 1880-talet, beroende på att trähus inte fick uppföras där baserat på 1830 års byggnadsförordning på grund av brandfaran.

Masthugget hade tidigare haft en fri och helt oplanerad kåkbebyggelse som hade karaktären av ett Bohuslänskt fiskeläge med ett kaotiskt gytter av trähus i 1-2 våningar och brokiga vägar eller stigar. Flertalet som vid denna tid bosatte sig i Masthugget kom inflyttande från Västsverige =Bohuslän, Dalsland, Västergötland och Norra Halland. De kom med sina lantliga vanor och bosatte sig i stadens ytterområden, där de största arbetsplatserna fanns och där man hade släkt och vänner från sin hemtrakt. Förstaden Masthugget fyllde i det första avseendet väl detta kriterium, den var också stadens västligaste utpost.

År 1895 fick Göteborg ny byggnadsordning. I och med detta blev byggande av landshövdingehus nu lagligt i det att ordningen nu tillät "boningshus med bottenvåning av sten och två övervåningar av trä". Ny skedde en helt ny byggnation i Masthugget i och med dessa landshövdingehus.

Landshövdingehusen är Göteborgs särpräglade bidrag till den svenska arkitekturhistorien. Den kom vid denna tid att bli arbetarbostaden framför alla andra i Göteborg. Husen var att betrakta som tvåvånings trähus med källarvåning ovan mark. Bottenvåningen i varje fastighet skulle rymma enligt ritningarna lokaler för butiker eller verkstäder samt tvättstuga. I realiteten hyrdes de ut som enrumslägenhet respektive spisrum. Ett stort radikalt togs i och med att man förändrade källarvåningen med olagliga bostäder till full bostadsvåning sedermera helt lagligt, i och med 1895:års nya byggnadsordning. Landshövdingehuset var ett smalhus 9-10 m brett. I enrumslägenheterna låg köket mot gården, rummet mot gatan. I hörnlägen var tvårumslägenheter vanligast, men det förekom att man förlade enkelsidiga lägenheter på ett rum och kök i hörnen.

Arbetarbostaden i landshövdingehusen var enkelt utrustad. Av tradition fanns det två ingångar till lägenheten, genom en tambur till rummet och direkt ingång till köket. Vanligtvis användes bara köksingången. Tamburen förvandlades till garderob, ofta den enda i lägenheten.

På 1900-1910-talen fick varje lägenhet tillgång till rinnande vatten i köket. Den fasta utrustningen i köket för övrigt var enklast tänkbara; en vedspis för matlagning och uppvärmning, en kallvattenkran över en utslagsvask och ett skafferi med direkt ventilation. En vitglaserad kakelugn var värmekällan i rummet. Rummet hade två fönster mot gatan, köket ett fönster mot gården. Golvet i både rum och kök var skurgolv.

Under perioden 1893-1901 byggs i Masthugget 50 nya hus med en klar markering år 1896 (året efter det att landshövdingehusen blivit lagliga) med 15 nya hus. Dessa 50 nya hus med dess bostäder fördelar sig sålunda: 176 handelslägenheter 288 kök och 802 rum. 1901 finns totalt 191 hus i Masthugget varav 119 stenhus och 72 trähus.Antalet kök är 9.134 och antalet rum 29.612 =summa 38.746 vilket skall jämföras med 93.244 för Göteborg som helhet..

Byggnadsverksamheten 1893-1901 i Masthugget

	Hus	Handelsläg.*	Rum	Kök
1893	 4	 9		128	45
1894	 4	18		154	48
1895	 4	50		172	51
1896	15	45		 33	13
1897	 5	25		179	51
1898	 5	 4 		103	39
1899	 8	16		  3	 2
1900	 3	 4		  -	 -
1901	 2	 5	 	 32	 9

* Med handelslägenheter avses =affärslokaler,verkstadslokaler och brygghus (tvättstuga)

År 1886 uppfördes en ståtlig byggnad på Masthuggstorgets västra sida :Sjömanshemmet .Det raserades i slutet av 1930-talet och fick ge plats till en modernare efterföljare –som stod färdig 1941 -dock med samma funktion : Att kunna ge sjömän efter avmönstringen ett tillfälligt logi i hemmet mot en billig avgift.

Det Sjömanshem som stod färdigbyggt 1886 hade tillkommit genom initiativ från några av stadens framstående män som ansåg att Göteborg på ett påtagligt sätt skulle hugfästa minnet av dåvarande Konung Oscar II:s och Drottnings Sofias silverbröllopsdag den 6 juni 1882. Därför beslöts att ordna med en insamling för åstadkommande av ett Sjömanshem.Så skedde,insamlingen gick bra och till en kostnad av 157.000:- kronor uppfördes byggnaden av byggmästaren J.Dähn efter ritningar av arkitekten Adrian Peterson.

Invigningen skedde den 9 september 1886 under närvaro av de kungliga och Konung Oscar II förrättade densamma. Vid tiden för invigningen hade stora människomassor samlats på Masthuggstorget för att hälsa de höga gästerna.

Den sociala och hygieniska misären var allmänt utbredd. Synnerligen dåliga var förhållandena i Masthuggsbergen. Så var t.ex. alkoholismen ett akut problem. Det är ingen tillfällighet att den första logen av I.O.G.T. i Sverige Klippan nr 1 bildades den 5 nov 1879 med adress Fyrmästarevägen nr 4 i Masthugget.
Just i arbetarkvarteren var Masthugget under denna tid en av de församlingar som hyste Göteborgs fattigaste befolkning. Men den omständigheten att invånarna tillhörde samma samhällsklass bidrog till att stärka den starka samhörighetskänslan dem emellan. I första hand kände man samhörighet med grannarna kring trapphus och gårdar. Man hjälpte varandra med lån och tjänster. Det hände att man erbjöd en nödställd granne klädesplagg att gå till pantbanken med. Kvinnorna hjälpte varandra i tvättstugan.

Det var regel att grannarna i fastigheten samlade in pengar till begravningskrans när någon i huset dött. Man kände sig hemma i stadsdelen där man också i regel kunde köpa alla sina dagligvaror. Men just i arbetarkvarteren fanns det också klasskillnader. Längst ner på skalan stod de som bodde i källarlägenheter. Bottenvåningen i landshövdingehusen var inte bara mörkast, den var ofta fuktig eftersom fukten från källarens jordgolv sögs upp av tegelväggarna. Mögeldoften från det fuktiga hemmet var svår att vädra ur, inom fastigheterna var det finast att bo högst upp.

Den 1 Maj 1883 blev Göteborgs förstäder territoriella. Det innebar att det nu förelåg ett direkt samband mellan var man bodde och vilken församling man tillhörde. Masthuggets kyrkoförsamling som bildades vid detta tillfälle, kom att omfatta områden utanför stadsdelen Masthugget. Därtill införlivades delar av Majornas 3:e och 6:e rotar samt hela 5:e och 7:e rotarna (nuvarande Stigberget, Olivedal och Kommendantsängen, Pustervik, Slottsskogen samt en liten del av Östra och hela Västra Haga att tillhöra församlingen.

Masthugget etableras som en fristående församling först år 1908 efter ett Kungligt brev av den 27/4 1906. Församlingen omfattar då som nu, området mellan Göta Älv och Västra Sänkverksgatorna, Masthuggstorget, Rangströmsliden, Klamparegatan, Paradisgatan, Slottsskogen, Bangatan, Stigbergstorget, Allmänna Vägen och Djurgårdsgatorna rakt utdragen till älven = Stadens 11 Rotel 12-16 kv. Masthuggsförsamlingen. Huvuddelen av den ursprungliga gamla Masthuggsförsamlingen kom till Oscar Fredriks församling i övrigt överflyttades ett område till Domkyrkoförsamlingen, ett annat till Haga och ett tredje till den nybildade Annedalsförsamlingen.Det område som återstod tillfördes den Nya Masthuggsförsamlingen från Karl Johans församling och begränsades av Stigbergstorgets södra del, Allmänna Vägen och Djurgårdsgatan norrut till Göta Älv.

Vid 1850 -talet anläggs i närheten till hamnen där brädgårdar och snickerifabriker samt verksamhet med anknytning till hamnen. Den första fabriken inom träbearbetningsindustrin började 1851 uppföras i anslutning till den blivande Masthuggskajen. En motsvarande tillverkning hade också firma Strömman och Larsson som grundades 1863 nära järnvågen (bredvid nuvarande Järntorget) i Masthugget. Sitt genombrott fick denna verksamhet först dock på 1870-talet. Arbetarantalet vid dessa båda företag var cirka 400 personer.

Byggmästare August Bark (1818-79) startade efter hemkomsten från en studieresa till England, Amerika och Australien en snickerifabrik - Bark & Warburgs Mekaniska Snickerifabrik AB - år 1855 i Masthugget. Han tar 1863 ut patent för tillverkning av ett slag monteringsfärdiga element för landshövdingehusen. I Amerika hade han inköpt sina första tillverkningsmaskiner som drevs med en 5 hkr ångmaskin. Det förefaller som Bark systematiserat en då vanlig metod för träbygge som bestod av stående plank, hopdymlade till en träskiva enligt "Barks patent".

Näringsfrihetens införande 1866 var en förutsättning för industrins framväxt. I Masthugget fanns vid 1880-talet ett tiotal fabriker och verkstäder. Den största av dessa var snickerifabriken Strömman och Larsson som låg vid Masthuggskajen. De flesta arbetsplatserna för Masthuggsborna låg dock utanför själva stadsdelen. De var framförallt Carnegie Sockerbruk i Majorna och Lindholmens Mekaniska verkstad som sysselsatte Masthuggsborna. På andra sidan Rosenlundskanalen och således gränsande till Masthugget låg Göteborgs Mekaniska Verkstad och Rosenlunds Bomullsspinneri vilka också rekvirerade arbetare från Masthugget.

Mattsonliden: Den har sitt namn efter handlaren och köpmannen Martin Matsson född 1818 vilken i mitten av 1800-talet bebodde egendomarna "Thoresberg" och "Bratteberg"till vänster vid gatans början.Mattsson var en ansedd och duglig köpman samt en ivrig och energisk anhängare av Frivilliga brandkåren inom vilken han tjänstgjorde som rotemästare.Han avled år 1863.

Rangströmsliden: Uppkallad efter handlaren J.Rangström som bedrev köpenskap och värdshusrörelse i fastigheten " Mars"vid denna lid i 1800-talets första del, och hade en hustru som var känd för sin driftighet och resoluta väsen.

Nyströmsgatan: (ursprungligen Nyströmsliden)Har sitt namn efter skomakarmästaren Olof Nyström född 1797 som bebodde och ägde fastigheten "Vindruvan" vid början av samma gata även han såsom Rangström vid 1800-talets förra del. Nyström var mästare inom skomakareämbetet och hade erhållit burskap som välbeställd borgare i staden.Han avled år 1856.

Stigberget /Stegaberget

År 1887 beslutar stadsfullmäktige om Skeppsbrons utveckling från Järnvågen till Sänkverket. Arealen mellan nämnda ställen från vägen till vattnet räknat utgjorde en areal av 1.256.786 kvadratfot och omfattade vid denna tid grosshandlare Oscar Wikströms brädgård närmast Järnvågen, Strömman & Larssons snickerifabrik och brädgård, Patronerna A.M.Kocks och Arvid Erikssons brädgårdar, Bark & Warburgs snickerifabrik och trädgård samt A.F.Roempkes bryggeriområde. Vid och utanför Sänkverket fanns vidare handlandena A.P.Berglunds, Axel Wikströms, F.O.Strömmans och P.Hammarbergs brädgårdar.

De jättelika brädgårdarna och magasinsbyggnader som låg närmast hamnen speciellt de partier som vette åt Första Långgatan, öde beseglades nu. I och med kajbygget och de många småhamnarnas igenfyllning och snickeriindustriens avflyttning förändrade hela denna del av Masthugget sin karaktär.

Det sociala främlingskapet och de olika skräckvisionerna som vid 1800-talets senare hälft florerade om "Masthuggsbusarna" förstärkte sig själva genom den sociala rädslan bland staden styrande och de mer välbärgade. De visste inte så mycket om de faktiska förhållandena i Masthugget just därför att de själva undvek att gå dit. I "de vilda Masthuggsbergen" hade innan landshövdingehusens tillkomst befolkningen tätnat i en "fri" och ohämmad bebyggelse. En kåkstad hade växt fram med därtill tilltagande trångboddhet. I en rapport skriven under 1890-talet till stadens styresmän hette det:

Masthugget är vid slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet ett nybyggt stadsdelsområde nyligen inkorporerat med Göteborg vilket medför en snabb befolkningsexpansion. År 1893 är befolkningen i Masthugget på 11.54 män och 12.976 kvinnor. År 1901 uppgår den till 34.014 personer varav 15.770 män och 18.254 kvinnor, ett befolkningsöverskott med 2484 kvinnor. Från 1893-1901 under en period av 9 år ökar befolkningen med 9.714 personer. Masthugget är den församling där den inflyttande befolkningen vid denna tid ökar mest.

Det finns skäl att titta på lite på människors sociala situation inom stadsdelen i slutet av 1800-talet. Huvudparten av de inflyttade är lantarbetare som övergett landsbygden för att bli industriarbetare i den genomgripande sociala omvandlingsprocess som sker vid denna tid. Ett intressant fenomen är antalet kvinnor i församlingen som uppgår till 17% fler än männen. Detta är i dock i jämförelse med stadens befolkning som helhet i jämförelse med det rådande kvinnoöverskottet vid denna tid, som för Göteborgs del uppgår till 18,5% fler än männen. Under den angivna perioden föds 8.953 barn i Masthuggsförsamlingen varav 159 dödfödda och 1407 oäkta, 1392 församlingsbor avlider. I jämförelse med de övriga av Göteborgs församlingar föds i dessa totalt 22.876 barn varav 482 dödfödda och 3.381 oäkta, 15.234 personer avlider.

Befolkningsförändringar i procent per 1000 invånare

                        Period          Antal födda     Antal döda
Sverige(totalt)         1891-1900       27,14           16,36
Göteborg                1893-1901       30,5            15,95
Masthugget              1893-1901       35,02            5,36

Källa: SCB . Historisk Statistik för Sverige. Statistiken avseende Masthugget, vad gäller födelse- respektive dödstal tyder på att det var unga familjer med många barn som vid denna tid var bosatta i där- Det markanta kvinnoöverskottet och det stora antalet oäkta barns som föds under tidsperioden vittnar om många kvinnors situation vid denna tidsperiod, vilket den s.k." pigstatistiken"vittnar om. Många av de "dödfödda" barnen speglar också många unga kvinnors utsatta läge. Hellre än att föda ett barn utom äktenskapet låg flertalet av dessa kvinnor ihjäl sina nyfödda barn. De fick dem då istället förklarade dödfödda och begravda i vigd jord än utanför kyrkomurarna.

Som tidigare påpekats innebar den relaterade tidsperioden en markant förändring inom Masthugget. Jag har redovisat orsakerna och bakgrunden därför. Den angivna tidsperioden skildrar en förstad som vid denna tid genomgår en genomgripande förändring både demografiskt och socialt. Masthugget blir under början av 1900-talet en markerad arbetarstadsdel där den manliga befolkningen huvudsakligen var sysselsatt med industri- och "service"-yrken och där kvinnorna antingen var hemmafruar eller textilarbeterskor.

Med sina lantliga vanor kom dess invånare från en rotlös tillvaro på landsbygden med lokal missväxt och hungersnöd beroende på en outvecklad livsmedelshandel och bristfälliga kommunikationer. Den sista hungerkatastrofen i Sverige inträffade vid 1860-talets slut. De västra delarna av vårt land drabbades främst. I staden fann de arbete och kände sig så småningom hemma i en stadsdel där invånarna tillhörde samma samhällsklass och levde under samma förhållanden. Gemenskap, solidaritet och kamratskap som där formades innevånarna emellan ersatte den tillvaro de tidigare måst lämna.

När så Masthugget under senare delen av 1960-talet totalt utplånas genom rivning och sanering bröts banden och den gemensamma sociala grund man haft tillsammans. Avflyttningen gick till nya stadsdelar med ny bebyggelse. Där satt man sedan i sin isolering med all tänkbar modern komfort och service, men utan den gemenskap och samhörighet man tidigare haft. Den gick helt förlorad.

Många gamla Masthuggsbor jag talat med i "förskingringen" vittnar gemensamt att de längtar tillbaka till det som en gång fanns och som dom bodde i. De får tårar i ögonen och pratar om gamla Masthugget nästan som om det gällde att de hade emigrerat till Amerika och längtar hem. Var det verkligen nödvändigt att riva hela den gamla stadsdelen och bygga nytt undrar de?

©Rolf Simonsson