Foto från Göteborgs Stadsmuseum

Vattugatan vid början av seklet. I bakgrunden syns Vattugatan 3. Det gamla huset är skomakare Törners hus. Klicka till vänster om det gamla huset för att se det från det hållet! Klicka på huset till höger för att komma närmare! Ann-Christin Larzon (Acki Möller), som bodde på Vattugatan 4, ett hus som kom att byggas där den gamla kåken syns på bilden, har berättat om en händelse som har anknytning till denna bild:

Jag har varit på en promenad på Masthuggssajten idag. Klickade på 27 okt. tagen från Kompassgt/Paradisgt. bild m 206 och 207 föreställde skomakare Törners hus. Där satt jag länge och drömde mig tillbaka till 1952 eller 53. Då var Gunilla (Gia Bergström skomakarens dotter och jag Ann-Christin (Acki Möller Vicevärdens dotter) och lekte affär ute i "Stenröset" ,bakom Vattugatan 5. Det var en jättestor plats som sluttade brant ner mot Fjällskolan och Bäckegatan. Vi fick då se en gammal man som sakta kom gående från Paradisgatan och Vattugatan 6. Han gick mycket långsamt och stannade ofta. Till slut kom han fram till "Stenröset", där vände han sig helt om och stod alldeles stilla och vilade i det han betraktade vårt hus, Vattugatan 4. Efter en stund blev vi nyfikna, tog mod till oss och gick fram till honom.Gunilla, som var djärvast av oss två, frågade honom vad han tittade på! Han betraktade oss en stund, tog av glasögonen och torkade sina kinder, vi såg då att han grät. När han hörde att vi bodde på fyran, bestämde han sig för att berätta sin historia. -: Jo ni förstår flickor , där erat stora fina stenhus nu ligger, där är jag född! Där bodde jag tillsammans med mina föräldrar och syskon i ett litet torp.

Det var så fint må ni tro, nästan som landet. Vi hade hönor som kacklade, en tupp som gol och till och med en gris! mamma odlade grönsaker, potatis och blommor. (Jag minns inte om han sa att hans pappa var skomakare, men Gunilla och jag är nästan säkra på det!) Han fortsatte -: Det var ett litet paradis häruppe, alla grannar var så hjälpsamma och snälla. Nu förstår ni har jag inte varit här sedan ungdomen, och det är så förändrat, det är inte alltid det är roligt att se! Ni kan väl tänka på vad jag har berättat för er små flickor, allt förändras förstår ni, ha det så bra, han nickade vänligt och började sakta sin promenad nerför Vattugatan, förbi fyran och tvåans hus, ner mot Fjällgatans Trikå (LÖRAS). Vi stod och såg efter honom ända tills han försvann. Efter dagen betraktade jag vårt hus med andra ögon..... 1997 stod jag så återigen i " Stenröset", med min väninna Åse, jag vill visa henne var jag är född. När vi kom runt det nybyggda huset Vattugatan 5,fick jag en chock! Nästan hela vårt stora "Stenröse" var borta. Där hade vi åkt skidor och kälke på vintern, killarna gjorde hopp! (säkert nån som minns). På sommaren hade vi plockat blommor, vem minns inte "mormors glasögon", dom söta blåvita små blommorna! Försiktigt hade vi sträckt in händerna under staketet, in till det förbjudna området vid Vattentornet. Vi hade lekt affär och sprungit utklädda som påskkärringar och påskgubbar och ropat! -:Nu åker vi till blåkulla,adjö med dig!! Inte visste vi vad Blåkulla var, men kul hade vi! Nu stod jag där och tittade förgäves efter vårt gamla " Stenröse", som endast fanns kvar som en smal stentrappa ner mot Fjällskolan. Två små killar lekte i trappan, jag tänkte, "det är helt naurligt för dem att det skall se ut så här." Precis som det var det för Gunilla och mig, när den gamla farbrorn kom gående den gången 1952.

I början på januari var jag åter uppe på Vattugatan, hade med Gunilla. Vi tittade på husen som såg ödsliga ut, det var mörkt i alla fönster. Vi sa -: det är nog ingen som har råd att vara hemma, -:hyrorna är säkert jättedyra. Vi enades om hur levande Masthugget hade varit när vi växte upp, liv och rörelse överallt, alltid var det nån mamma som slog upp fönstret och ropade -: Kom in och ät ! eller nån granne som skrek till oss barn :-Ah spring ner och handla för mig är ni snälla! Nu var portarna kodade, vi kom inte in på vår gamla gård. När vi tittade upp mot Vattentornet såg vi, att grindarna var borttagna, och det gick en jämn ström av barn och vuxna upp och nerför trapporna. Vi fick ju aldrig ens gå in på det området, så det var med blandade känslor vi nu gick upp och in på området. Dom hade byggt ett daghem bakom vattentornet! Det andra tornet var uthyrt! Människor använde området och trappan, till att gena från Kompassgatan ner till Fjällgatan och Fjällskolan.Jag sa till Gunilla :-Nu är det vår tur, att stå här med tårar i ögonen och försöka minnas hur det var! Jag berättade för henne om vårt möte med den gamla mannen. Hon mindes det lika starkt som jag, vi sa till varandra att nu kunde vi förstå hur det måste ha känts för honom. Vi tog några foto, sedan åkte vi upp till Masthuggskyrkan, den var öppen i allafall! Men det är en annan historia! Hälsningar Ann-Christin ( Acki Möller)

(Sida m348)

Gamla Masthugget
Vävmästare: Roger Nilsfelt
Senast uppdaterad den 3 februari 2002
roger.nilsfelt@gmail.com